Det har varit tyst här länge nu. Det finns en anledning till det, jag har inte orkat skriva något. För vad skriver man egentligen när något sånt här händer? Var finner man orden?
I tisdags tog jag ett sista farväl av den starkaste kvinnan jag känner. Min mamma. Hon kämpade mot cancern i över tio år. Jag kommer för alltid att minnas hennes kämparvilja och förmåga att se det vackra även i det minsta.
Mamma, jag är stolt över att vara din dotter och de gånger jag känner för att ge upp så ska jag påminna mig själv om att jag är din dotter och vi ger inte upp, vi kämpar….. till slutet.
Och prästens ord stannar kvar hos mig, vi är alla på besök här på jorden. Vissa av oss får bara stanna längre än andra. En begravning är, mitt i sorgen, också en sätt att säga tack för det livet som vi fick dela.
När vi nu börjar gå igenom mammas saker fastnar jag vid foton från mammas ungdom. Det skänker tröst att se en ung kvinna le mot kameran, ute på olika upptåg. Den bilden vill jag också bära med mig, då innan sjukdom och smärta färgade livet.
Just nu försöker jag förhålla mig till dessa skilda världar.
En i Sverige.
En i Silicon Valley.
En i Sverige, som tillfälligt blev lite bättre men nu har vänt till det sämre igen. Cancer är en grym sjukdom som långsamt bryter ned inte bara den sjuke. En långdragen kamp. Smärta och ångest.
Och så i Silicon Valley. Där allt snurrar på som vanligt, som om inget har hänt. Försöker hinna ikapp mitt liv här.
Och så skuldkänslor. Får man en njuta av såna här vyer? Men detta är livet. Mitt liv. Och det ska man njuta och hylla så mycket det bara går.
Så vi smet iväg till Carmel i söndags. En övernattning. Två dagar med god mat, promenad längs stranden och bara vara.
Jag har tagit en paus från bloggvärlden just nu. Det är helt enkelt för mycket. Men det betyder ju inte att jag inte uppskattar era fina kommentarer, email, all kärlek och omtanke som kommer genom skärmen. Tack hörrni ❤
Det är lite mycket på många fronter just nu. Saker som stjäl energi, som jag inte kan göra något åt och därmed inte borde fundera så mycket på, men det verkar vara lättare sagt än gjort.
Och så är det förkylnings och influensatider. Och jag känner mig lite hängig men inte direkt sjuk. Halsont som kommer och går och en väldig trötthet. Kanske gick jag ut för hårt med träningen förra veckan? 😉 Hoppas att det bara är det.
Sitter nu här med tända ljus och lyssnar på mitt favoritband. Deras senaste skiva har inte riktigt fastnat som de andra men så körde jag hem igår och helt plötsligt materialiserade sig den här textraden, klart och tydligt. Nästan som ett knytnävsslag i magen. Fast ett bra sådant. Ibland kommer liksom ett budskap till en när man behöver ett.
If you believe in nothing else Just keep believing in yourself There will be times of trouble, it’s gonna hurt like hell This much I know, all ends well It all ends well
Nu sitter jag och tittar igenom mitt enorma bildarkiv och känner tacksamhet för allt jag fått uppleva. Och allt som oftast dyker en make upp i en bild eller en leende vän och jag vad mer kan man begära? Något att dela allt det fina med.
Så det här var egentligen en helt vanlig tisdag, har hunnit med möten i SF och i dalen och en tupplur på tåget. Inte så illa ändå. Jag hoppas att min bloggskrivkramp lättar lite. Ibland kan man väl få skriva om allt och inget på samma gång.
Ny vecka och dags för en bildbomb från i lördags kanske? Vi åkte upp till SF för att titta på Zornutställningen. Ännu en anledning att vara stolt svensk 🙂
Kunde inte så mycket om Zorn innan får jag erkänna. Hade sett några tavlor på Nationalmuseum. Det var en fantastisk utställning. Blev särskilt förtjust i hans reseskildringar i vattenfärg. Så vackra! Så ett besök på Zornmuseet får det nog bli i Sverige.
Vi tar väl en titt på Legion of Honor, tyvärr fick man inte fota själva utställningen:
Man kunde se den här vackra bron också.Så vandrade vi ner mot bilen och China Beach. Parkering var döden här, tog en halvtimme att hitta. Men det blev en vacker promenad till bilen.
Den här bron alltså. Får inte nog.
Vackra områden med stora villor.
China Beach.
Vackra, soliga SF. I ❤ you.
Hoppas ni får en fin vecka! Tack för era tänkvärda kommentarer på förra inlägget!
Hade kanske tänkt skriva något om helgen. Vår hike, IKEA besök. Men så såg jag en video som fick mig att tänka till och som grep tag i mig.
Har ni sett den här?
Lizzie har en väldigt ovanligt syndrom som gör att hon inte kan gå upp i vikt och har gjort henne blind på ena ögat. Jag ska inte berätta för mycket, men den här videon gick rakt in i hjärtat på mig. Hon är helt fantastisk människa och har en härlig humor.
Hon hittar en Youtube video med sig själv i, som någon lagt ut och kallat ”The Worlds Ugliest Woman” som fått miljontals views och många kommentarer fulla av hat och att världen vore en bättre plats om hon tog livet av sig.
Först av allt, jag kan inte förstå hur någon kan ens skriva en sådan sak. Ja, man kan gömma sig bakom en datorskärm, men hur kan man önska livet ur en annan människa på grund av hur denne ser ut? Ibland blir jag rädd för mänskligheten.
Lizzie har mött dessa mobbare hela livet. Men hon har inte låtit dem eller hennes väldigt ovanliga syndrom definiera vem hon är. Hon har inte låtit de här personerna vinna. Hon har valt att vara lycklig. Att sätta sina mål och uppnå dem. Den ultimata revanschen.
Och hon ställer frågan i sitt TED talk. What defines you? Vad definierar dig?
”My life was put into my hands just like your lives are put into yours. You are the person in the front seat of your car. You are the one who decides whether your car goes down a bad path or a good path. You are the one that decides what defines you.”
”Okay, so I could either choose to be happier, I could choose to kind of be upset with what I have and still kind of complain about it. But then I started realizing, am I going to let the people who called me a monster, define me. Am I going to let the people who said, kill it with fire, define me. No. I’m going to let my goals and my success and my accomplishments be the things that define me, not my outer appearance, not the fact that I’m visually impaired, not the fact that have this syndrome that nobody knows what it is.”
Det här är starkt. Jag är fascinerad av tankens kraft. Hur man kan vända något som vi ändå uppfattar så negativt till något positivt.
Och det får mig att tänka på hur jag liksom omdefinierar mig själv. En pågående process. Flytten till ett annat land har omdefinierat mig. Och det blev lite av en chock för 3 år sedan när vi flyttade, den jag är, var plötsligt inte mitt yrke, min prestation. För helt plötsligt var dagarna inte inrutade längre, inget jobb att gå till. Och när jag inte presterade hela tiden insåg jag att jag definierade mig genom vad jag presterade. Den duktiga flickan. Min tillvaro gungade.
Och nu när jag jobbar igen så är det så svårt att inte ramla tillbaka i detta. Speciellt här i Silicon Valley, där det ibland känns som att det är det enda som räknas. Men jag behöver inte låta det vara det enda som definierar mig. Jag kan välja. Och det är stort.
Så denna fråga liksom vilar hos mig nu, jag suger lite på den. Vad definierar mig?
Sitter på tåget på väg från SF efter en fantastisk eftermiddag och kväll. Jag har haft turen att träffa såna fantastiska tjejer som får hjärtat att slå lite extra av tacksamhet och glädje. Sitter på tåget med ett leende på läpparna.
Att vi hade den här utsikten ikväll gör ju inte kvällen sämre. Fullmåne över Bay Bridge. Bara en sån sak.
Vilken helg. Minnena ska jag kapsla in och ta med och liksom ta fram när det behövs lite pepp. Tänka tillbaka med ett leende.
Började bra med träning i fredags och sedan upp till SF för tjejkväll. Många skratt med god mat och vin. Shoppingtur på lördagen (spenderade alldeles för mycket på Banana Republic, gick bananas kan man säga), sushi och pedikyr med vackraste vännen innan det blev middag och bio med maken på kvällen tillbaka i suburbia.
Och idag. Ge mig en lobster roll, ett hav som låter som ett godståg när vågorna slår in emot stranden, några surfare och en fyr och jag kan inte bli lyckligare.
Point Montara Lighthouse. Det är något med den platsen. En av de vackraste jag vet. Kommer ihåg hur magiskt jag tyckte det var första gången vi var där. Föreslog försiktigt att till maken att om man vill göra mig riktigt glad någon gång så kan man boka ett rum där 🙂
Sedan till Pacifica. Vågorna var magnifika denna dag. Surf’s up! De slog in mot land med ett öronbedövande dån.
Jag. One happy camper. I världens skönaste reaklänning.
Nu är jag tillbaka i Cali. Resan gick oväntat bra, vi blev uppgraderade till business på grund av en del strul och snäll personal. Tack SAS! You rock! Det är otroligt vad mycket fräschare man känner sig när man får vila ordentligt på planet och slipper sitta som i ett skruvstäd.
Nytt år. Nystart? Mål.
– ”Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
– ”Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– ”Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.
– ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.
– ”…så länge som jag kommer NÅGONSTANS”, fortsatte Alice.
– ”Åh, det kommer du att göra”, sa katten, ”bara du går tillräckligt långt”.
Så nytt år då. Bloggarna svämmar över av nyårslöften. Nytt år, ny start, ett oskrivet blad. Mål ska sättas. Nu jädrar.
För min del blir jag nästan lite tjurig och vill inte alls sätt några mål. Antagligen för att jag inte vet vad jag vill just nu. 2014 startar med en förändring jobbmässigt. Vad ska nu hända?
Ett utmanande 2014.
Jag känner på mig, utan att jag vill måla fan på väggen, att 2014 kommer bli utmanande för mig och mina närmaste. Läste precis I kroppen min av Kristian Gidlund. En fin hyllning till livet och bra bok för en anhörig som försöker förstå det oförståeliga.
Nyårskrönika.
Funderade på om jag skulle göra en nyårskrönika här på bloggen. Kollade på de första sex månaderna. Jag var sjuk. Och jag jobbade. Och ja, vi gjorde roliga saker däremellan och allt dokumenterades inte på bloggen, jag var inte en speciellt aktiv bloggare 2013.
Men någonstans där förstår man också att jobbet tog över, det blev verkligen vardag i Kalifornien. Och det är oundvikligt att det blir vardag, den första tiden, som är en förälskelse är över. Och det är skönt med vardag. Det betyder att man bor ”på riktigt” i ett land. Vi är inte bara på besök.
Men det betyder också att vi slutade vara nyfikna på vad som fanns runt kröken. Våra helgutflykter blev färre. Vi upptäckte inte lika mycket. Vi skaffade TV. Den värsta tidsdödaren av dem alla.
Nyårslöfte.
Så ska jag ge ett nyårslöfte är det att bli nyfiken igen. Titta upp från telefonen och se det vackra runt omkring. För vi bor på en av de vackraste platserna på jorden vill jag påstå. Innovation och startups i all ära men naturen, det är den storslagna naturen som är det riktigt spektakulära.
Kärleken.
Det absolut bästa i mitt liv just nu är kärleken. Efter 7 1/2 år känns det bättre än någonsin och jag undrar fortfarande hur jag kunde ha turen att hitta honom. Jag har alltid trott att jag skulle vara ”The crazy cat lady” som alla pratade om på äldre dagar. Det är inte för sent ännu förstås, men förhoppningsvis kan vi har obscena mängder katter och en och annan hund tillsammans på äldre dar 😉
På ett sätt blev väl det här en liten summering av 2013 och en blick mot 2014.
I helgen var vi nyfikna och jetlaggade och gick längs denna väg mot havet.
På nyårsafton tog vi en promenad längs strandpromenaden i Varberg med makens syster, kille och två hundar.
Att bo vid havet är verkligen livskvalité. Finns det något vackrare? Mer rogivande än höra vågorna slå in mot land. Även om de verkligen slår emot land och vinden är allt annat än stilla. Det blåste ordentligt och jag fick låna lite kläder och en mössa som tur var.
Men så vackert det var.
Den här båten är väldigt speciell för mig. Här togs en av mina favoritbilder från vårt bröllop. Det var något varmare då och jag något snyggare men jag kan ju inte försitta en chans att posera med båten 🙂
Ljuset. Ljuset vid havet är magiskt. Även en grå dag som denna.
Fästningen. Där hade vi vår bröllopsfest.
Ankaret.
Subbe fyr. Finns en och annan blivande brud som har avbildat den i keramikverkstaden på möhippan, jag inkluderad.
Vissa bilder ber om att få bli svartvita, så då får dom det.
My life in Silicon Valley 