Det har varit tyst här länge nu. Det finns en anledning till det, jag har inte orkat skriva något. För vad skriver man egentligen när något sånt här händer? Var finner man orden?
I tisdags tog jag ett sista farväl av den starkaste kvinnan jag känner. Min mamma. Hon kämpade mot cancern i över tio år. Jag kommer för alltid att minnas hennes kämparvilja och förmåga att se det vackra även i det minsta.
Mamma, jag är stolt över att vara din dotter och de gånger jag känner för att ge upp så ska jag påminna mig själv om att jag är din dotter och vi ger inte upp, vi kämpar….. till slutet.
Och prästens ord stannar kvar hos mig, vi är alla på besök här på jorden. Vissa av oss får bara stanna längre än andra. En begravning är, mitt i sorgen, också en sätt att säga tack för det livet som vi fick dela.
När vi nu börjar gå igenom mammas saker fastnar jag vid foton från mammas ungdom. Det skänker tröst att se en ung kvinna le mot kameran, ute på olika upptåg. Den bilden vill jag också bära med mig, då innan sjukdom och smärta färgade livet.
Ta hand om varandra och livet.
My life in Silicon Valley 
Åh Christina jag beklagar sorgen det djupaste. Otroligt fint skrivet. Så mycket kärlek i dina ord. Jag önskar bara att det fanns mer rättvisa i livet och att fina människor som din mamma fick mer tid tillsammans med sina älskade. Men hon kommer alltid leva i era minnen. Det finns inga ord för sådant här som du säger. Jag skickar dig en riktigt stor och varm kram.
Fina du! Fina ord om din mamma! ❤
Så vackert du skriver om din mamma.
Visst stämmer det att vi bara är här på besök. Och när vi är klara här kommer vi hem till vårt andra hem. 🙂
Jag sparade också en del foton på min mamma när hon var ung, pigg och i full fart.
Stor kram till dig!
Jättefint skrivet!
Jag beklagar sorgen,
Stor kram!
Käraste, fina Ina!
Så smärtsamt och svårt att förlora sin mamma, en förälder. Jag har tänkt så på dig. Beklagar att din fina mamma inte finns hos er mer. Dina ord får mitt hjärta att bulta hårt, mina ögon tåras.
Tiden går så snabbt, vart tog den vägen. Så viktigt att vara rädd om varandra.
Mina varmaste och största kramar!
Stora, stora kramar till dig, Ina. Såg ju din instagrambild.
Så sorgligt!! och den där förbannade cancern som skördar sina offer. HATAR den.
Tänker på dig.
Varma, varma kramar!!!
Hej! Vi känner inte varandra för jag hittade nyligen din blogg-sida. Tänkte att det var kul att följa någon i Silicon Valley för jag och min man är på väg att flytta dit! Nu blev det ju något viktigare, allvarligare och sorgligare som fick prio i ditt liv – men det var också väldigt fint att ta del av. En av sakerna som är svåra när man flyttar så långt bort är ju att det är långt hem till nära och kära och inte minst långt bort när man har åldrande, och ibland sjuka, föräldrar i Sverige.
Hör på dig att du kommer att ta väl vara på dina minnen och kunna fortsätta stark på resan i livet. Vi kanske ses i Silicon Valley!
Louise
Bästa Christina,
Beklagar så vännen. Så vackert prästen försökte förklara detta svåra fenomen som kallas livet med dess orättvisor. Tänker på dig idag och förstår hur stolt du är över din mammas mod, styrka och kamp.
Många kramar,
Anna
Från en gammal Crawfoot Indian:
”What is life?
It is the flash of a firefly in the night.
It is the breath of a buffalo in the wintertime.
It is the little shadow which runs across the grass
and loses itself in the sunset.”
Livet år kort. Sörj över förlusten.
Gläds åt den tid vi har tillsammans.
Beklagar sorgen. Min mamma dog också i cancer, för snart 15 år sedan, efter att ha kämpat i tio år. Jag saknar henne så fruktansvärt mycket än idag, mamma är ju alltid mamma… Varma tankar till dig! ❤
Otroligt vackert skrivet och din mamma är säkerligen precis lika stolt för att du är hennes dotter! Kram