In loving memory

Det har varit tyst här länge nu. Det finns en anledning till det, jag har inte orkat skriva något. För vad skriver man egentligen när något sånt här händer? Var finner man orden?

I tisdags tog jag ett sista farväl av den starkaste kvinnan jag känner. Min mamma. Hon kämpade mot cancern i över tio år. Jag kommer för alltid att minnas hennes kämparvilja och förmåga att se det vackra även i det minsta.

Mamma, jag är stolt över att vara din dotter och de gånger jag känner för att ge upp så ska jag påminna mig själv om att jag är din dotter och vi ger inte upp, vi kämpar….. till slutet.

Och prästens ord stannar kvar hos mig, vi är alla på besök här på jorden. Vissa av oss får bara stanna längre än andra. En begravning är, mitt i sorgen, också en sätt att säga tack för det livet som vi fick dela.

När vi nu börjar gå igenom mammas saker fastnar jag vid foton från mammas ungdom. Det skänker tröst att se en ung kvinna le mot kameran, ute på olika upptåg. Den bilden vill jag också bära med mig, då innan sjukdom och smärta färgade livet.

Ta hand om varandra och livet.

Publicerat i Livet | 11 kommentarer

Skilda världar

Just nu försöker jag förhålla mig till dessa skilda världar.

En i Sverige.

En i Silicon Valley.

En i Sverige, som tillfälligt blev lite bättre men nu har vänt till det sämre igen. Cancer är en grym sjukdom som långsamt bryter ned inte bara den sjuke. En långdragen kamp. Smärta och ångest.

Och så i Silicon Valley. Där allt snurrar på som vanligt, som om inget har hänt. Försöker hinna ikapp mitt liv här.

Och så skuldkänslor. Får man en njuta av såna här vyer? Men detta är livet. Mitt liv. Och det ska man njuta och hylla så mycket det bara går.

Så vi smet iväg till Carmel i söndags. En övernattning. Två dagar med god mat, promenad längs stranden och bara vara.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har tagit en paus från bloggvärlden just nu. Det är helt enkelt för mycket. Men det betyder ju inte att jag inte uppskattar era fina kommentarer, email, all kärlek och omtanke som kommer genom skärmen. Tack hörrni❤

Publicerat i Livet | 8 kommentarer

Inte visste jag hur dessa textrader skulle få en sån mening

Men det kanske inte ends well denna gång.
Efter ett Skype-samtal imorse så sitter jag nu på planet mot Köpenhamn.

Tänk vad livet förändras, för några timmar sedan funderade jag på jobbsaker, nu känns de med ens obetydliga.

Att denna dag skulle komma har vi vetat ett tag men det går inte att förbereda sig för något sånt här.

Nu väntar en lång resa och ovisshet.

Publicerat i Uncategorized | 11 kommentarer

En helt vanlig tisdag

Jag är gräsänka denna vecka. Maken är på vift.

Det är lite mycket på många fronter just nu. Saker som stjäl energi, som jag inte kan göra något åt och därmed inte borde fundera så mycket på, men det verkar vara lättare sagt än gjort.

Och så är det förkylnings och influensatider. Och jag känner mig lite hängig men inte direkt sjuk. Halsont som kommer och går och en väldig trötthet. Kanske gick jag ut för hårt med träningen förra veckan?😉 Hoppas att det bara är det.

Sitter nu här med tända ljus och lyssnar på mitt favoritband. Deras senaste skiva har inte riktigt fastnat som de andra men så körde jag hem igår och helt plötsligt materialiserade sig den här textraden, klart och tydligt. Nästan som ett knytnävsslag i magen. Fast ett bra sådant. Ibland kommer liksom ett budskap till en när man behöver ett.

If you believe in nothing else
Just keep believing in yourself
There will be times of trouble,
it’s gonna hurt like hell
This much I know, all ends well
It all ends well

Nu sitter jag och tittar igenom mitt enorma bildarkiv och känner tacksamhet för allt jag fått uppleva. Och allt som oftast dyker en make upp i en bild eller en leende vän och jag vad mer kan man begära? Något att dela allt det fina med.

Så det här var egentligen en helt vanlig tisdag, har hunnit med möten i SF och i dalen och en tupplur på tåget. Inte så illa ändå. Jag hoppas att min bloggskrivkramp lättar lite. Ibland kan man väl få skriva om allt och inget på samma gång.

En goding från Mexico:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kram!

Publicerat i Allmänt, Christina funderar, Livet | 2 kommentarer

Legion of Honor, Zorn and Golden Gate

Hej vänner!

Ny vecka och dags för en bildbomb från i lördags kanske? Vi åkte upp till SF för att titta på Zornutställningen. Ännu en anledning att vara stolt svensk🙂

Kunde inte så mycket om Zorn innan får jag erkänna. Hade sett några tavlor på Nationalmuseum. Det var en fantastisk utställning. Blev särskilt förtjust i hans reseskildringar i vattenfärg. Så vackra! Så ett besök på Zornmuseet får det nog bli i Sverige.

Vi tar väl en titt på Legion of Honor, tyvärr fick man inte fota själva utställningen:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Man kunde se den här vackra bron också.OLYMPUS DIGITAL CAMERASå vandrade vi ner mot bilen och China Beach. Parkering var döden här, tog en halvtimme att hitta. Men det blev en vacker promenad till bilen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Den här bron alltså. Får inte nog.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vackra områden med stora villor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

China Beach.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vackra, soliga SF. I❤ you.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hoppas ni får en fin vecka! Tack för era tänkvärda kommentarer på förra inlägget!

Kram!

Publicerat i Foto, Utflykter | Märkt , , , , , , | 10 kommentarer

What defines you?

Hade kanske tänkt skriva något om helgen. Vår hike, IKEA besök. Men så såg jag en video som fick mig att tänka till och som grep tag i mig.

Har ni sett den här?

Lizzie har en väldigt ovanligt syndrom som gör att hon inte kan gå upp i vikt och har gjort henne blind på ena ögat. Jag ska inte berätta för mycket, men den här videon gick rakt in i hjärtat på mig. Hon är helt fantastisk människa och har en härlig humor.

Hon hittar en Youtube video med sig själv i, som någon lagt ut och kallat ”The Worlds Ugliest Woman” som fått miljontals views och många kommentarer fulla av hat och att världen vore en bättre plats om hon tog livet av sig.

Först av allt, jag kan inte förstå hur någon kan ens skriva en sådan sak. Ja, man kan gömma sig bakom en datorskärm, men hur kan man önska livet ur en annan människa på grund av hur denne ser ut? Ibland blir jag rädd för mänskligheten.

Lizzie har mött dessa mobbare hela livet. Men hon har inte låtit dem eller hennes väldigt ovanliga syndrom definiera vem hon är. Hon har inte låtit de här personerna vinna. Hon har valt att vara lycklig. Att sätta sina mål och uppnå dem. Den ultimata revanschen.

Och hon ställer frågan i sitt TED talk. What defines you? Vad definierar dig?

”My life was put into my hands just like your lives are put into yours. You are the person in the front seat of your car. You are the one who decides whether your car goes down a bad path or a good path. You are the one that decides what defines you.”

”Okay, so I could either choose to be happier, I could choose to kind of be upset with what I have and still kind of complain about it. But then I started realizing, am I going to let the people who called me a monster, define me. Am I going to let the people who said, kill it with fire, define me. No. I’m going to let my goals and my success and my accomplishments be the things that define me, not my outer appearance, not the fact that I’m visually impaired, not the fact that have this syndrome that nobody knows what it is.”

Det här är starkt. Jag är fascinerad av tankens kraft. Hur man kan vända något som vi ändå uppfattar så negativt till något positivt.

Och det får mig att tänka på hur jag liksom omdefinierar mig själv. En pågående process. Flytten till ett annat land har omdefinierat mig. Och det blev lite av en chock för 3 år sedan när vi flyttade, den jag är, var plötsligt inte mitt yrke, min prestation. För helt plötsligt var dagarna inte inrutade längre, inget jobb att gå till. Och när jag inte presterade hela tiden insåg jag att jag definierade mig genom vad jag presterade. Den duktiga flickan. Min tillvaro gungade.

Och nu när jag jobbar igen så är det så svårt att inte ramla tillbaka i detta. Speciellt här i Silicon Valley, där det ibland känns som att det är det enda som räknas. Men jag behöver inte låta det vara det enda som definierar mig. Jag kan välja. Och det är stort.

Så denna fråga liksom vilar hos mig nu, jag suger lite på den. Vad definierar mig?

Publicerat i Allmänt, Christina funderar, Livet | 4 kommentarer

Feeling lucky

Sitter på tåget på väg från SF efter en fantastisk eftermiddag och kväll. Jag har haft turen att träffa såna fantastiska tjejer som får hjärtat att slå lite extra av tacksamhet och glädje. Sitter på tåget med ett leende på läpparna.

Att vi hade den här utsikten ikväll gör ju inte kvällen sämre. Fullmåne över Bay Bridge. Bara en sån sak.

Jag känner stor tacksamhet kvällar som denna.

En underbar helg önskar jag er!

20140117-215636.jpg

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer