2 år i Amerikat

Vi var på lite mingel i fredags och fick ofrånkomligt frågan ”Hur länge har ni bott här?” och plötsligt insåg vi att igår fredag, den 15:e firade vi två år i Amerikat. Wow!

Två år sedan vi bordade planet och jag hade Led Zeppelins låt ”Going to California” i lurarna. Vad hade vi gett oss in på?

Jag får ibland frågan om jag inte kan skriva lite hur det är att flytta till Amerikat och jag tänkte att jag skulle ägna några inlägg åt det. Det här är min historia. Ni som hängt med ett tag vet ju att jag som lite drömde just om USA och Cali.

_DSC9193

Omställningen. Att börja om på noll.

Vi kom hit med två resväskor var. Inget relocation-företag som hjälpte oss. Hela vårt bohag hoppackat och magasinerat i Sverige. Å andra sidan hade vi bara oss själva att tänka på och inga barn, vilket såklart gör det hela lättare.
Från att ha jobbat heltid i Sverige skulle jag nu plugga på distans från Sverige till att börja med. Plötsligt hade jag inte ett jobb att gå till, inga vänner att bara ringa och ses på en fika, utan skulle nu försöka skapa struktur på mina dagar själv.

Vi bodde två veckor på lägenhetshotell i Fremont, East Bay och jag avskydde det. Stora strip malls man åker bil emellan, bara stora opersonliga kedjor. Hotellrummet hade ett fönster, det kändes som att bo in bunker. Ett starkt minne jag har, är när jag fick för mig att gå till en galleria på andra sidan motorvägen. Det gör man bara inte. Det fanns visserligen ett övergångsställe på motorvägspåfarten. Men ni hör ju. Livsfarligt. Inga trottoarer. När jag väl kom fram till gallerian var den halvtom, massa affärer som slagit igen. Hej recession.

Dessutom var sunny California allt annat än sunny. Det var kallt och regnade varje dag. Vad var det här?

Så dessa två veckor spenderade jag på Redwood Citys bibliotek med att plugga och leta lägenhet. Jag var motiverad kan man säga.

Så här i efterhand kan man väl tycka att man kanske skulle ha planerat lite innan. Kollat på områden man skulle kunna tänka sig att bo i och så vidare. Efter att ha gått på åtskilliga lägenhetsvisningar i Redwood City, så blev det av en slump Mountain View. Mest för att vi inte orkade leta mer. Opersonligt lägenhetskomplex med det fanns ju i alla fall pool, och var nära till public transportation (ja vi är konstiga med en bil).

Så ja, jag ska inte ljuga och säga att de första veckorna inte var jobbiga och omtumlande och att jag kände mig ganska ensam i början. Siktet på att få ett jobb fanns från början, jag har ett L2 visum, vilket betyder att jag får jobba. Ett krav för att jag överhuvudtaget skulle flytta med. Många vi känner har H-visum av något slag, vilket innebär att kvinnan (ja de flesta kommer hit med sin man som jobbar i tech) inte får jobba.

Så hur vände det då? Mycket handlar såklart om inställning. Hur lätt man har att anpassa sig och inte hänga upp sig för mycket. Jag stör mig fortfarande på saker här såklart. Utbrister, det är så mycket bättre i Sverige! Men,vi är båda som tur är väldigt anpassningsbara och kan ta saker som de kommer. Mina rötter är inte speciellt djupa utan mer förgrenade. Jag trivs på de flesta platser så länge dom är stimulerande och jag utvecklas. Att den här flytten skulle vara bar för makens karriär var det ju inget snack om. Men jag då?

Ett råd är att vara aktiv från början med att skapa ett nytt nätverk. Sök upp SWEA om det finns där du bor, här i Bay Area finns också Young Scandinavian Club och Silicon Vikings. Registrera mig på Meetup var nog det som gav mig mest i början, jag hade turen att hitta väldigt fina grupper där med underbara människor. Det var skönt att hitta andra europeér som gick igenom samma sak, helt plötsligt så har vi så mycket gemensamt även om jag kanske inte alltid tyckte det när jag bodde i Sverige🙂

Jag upptäckte genom en nyfunnen vän allt Stanford har att erbjuda i form av föreläsningar och annat. Varje vecka hörde jag till exempel på nya, inspirerande entreprenörer som hade lyckats. Dessutom började jag den hösten läsa på San Francisco State University. Men det kan vi ta mer om en annan gång.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi är båda överens om att hur det här äventyret än slutar så är det något vi alltid kommer att vara tacksamma för att vi gjorde, det har berikat oss på så många sätt. Inte i form av pengar och tillhörigheter, men genom allt vi får uppleva och alla vi fått träffa. Det kommer vi alltid bära med oss.

”Made up my mind, make new start, going to California with an aching in my heart.” Led Zeppelin – Going to California.

Om My life in Silicon Valley

Utvandrande smålänning som passande nog heter Christina och har flyttat till Amerikat med min Mathias (Karl-Oskar). Bloggar om vår vardag i det stora landet.
Det här inlägget postades i Christina funderar, En liten flickas dröm, Livet, Vårt nya hem och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till 2 år i Amerikat

  1. Anne-Marie skriver:

    Roligt att läsa om dina/era upplevelser. Har läst en del av dina tidigare inlägg men det var trevligt att få en liten första sammanfattning.🙂
    Inte är det bara en ”dans på rosor” som många, som bor i Sverige, tycks tro. Får en hel del mail från svenskar som verkar tro att bara för att de flyttar utomlands, t ex till USA, så kommer det inte att finnas några utmaningar och att allt kommer att vara helt perfekt.
    Det jag har saknat där jag har bott – har bara bott på mindre orter – är föreningar och grupper som har europeisk anknytning. Trevligt att ni har så många.
    Och visst handlar det väldigt mycket om inställning.
    Kram!!

    • Vad kul att du tycker det!
      Nej det är det verkligen inte, ska ta upp det lite mer i följande inlägg, mycket är annorlunda och hårdare också.
      Ja jag kan tänka mig att du saknar det men det är en fördel förstås, man måste kasta sig in i det amerikanska🙂
      Kram!

  2. Anna skriver:

    God morgon Christina!
    Vilket härligt inlägg! Roligt att få ta del av den resa ni gör å här i detalj och summerat! Man växer helt klart av utlandsvistelser och jag tror som du säger att ens inställning och hur anpassningsbar man är påverkar upplevelsen. Jag bodde ett år i England (95-96 så länge sedan nu…) och längtade inledningsvis ofta hem. Bodde i en by utan bil på den engelska landsbygden. Skaffade snabbt en cykel och tog tåget till London på lediga dagar. Älskade den stadens puls! En svensk kompis hade nog underlättat, man behöver ngn att dela sina upplevelser och intryck med. Mannen levde 1 1/2 år tror jag det var, i era trakter och verkar ha stortrivts. Han jobbade massor och hyrde in sig i ett hus och umgicks en del med sin amerikanska landlord. Nyckeln är nog att vara sysselsatt och att få göra ngt som känns utmanande eller meningsfullt! Han hade dessutom en del släkt i Californien att hälsa på. Dina tips är så bra, Stanford etc!
    Klimatet borta hos er är helt klart beundransvärt! Här hemma inväntar vi snöstorm imorgon. Idag blåser det storm. Pust!!
    Tänk vad tiden rullar på! 2 år är inte illa! Ni har valt en härlig del av landet att bo i! Jag är så nyfiken på USA, skulle vilja resa runt där länge och ta in all natur och kultur! Läste en artikel om Portland häromdagen och blev intresserad! Mindes ert positiva intryck därifrån. Bör nog fokusera på kommande bebis men min resådra går på högvarv som vanligt!!
    Önskar dig en toppen måndag!
    Stor kram Anna

    • Ja det gör man absolut! Skulle inte vilja vara utan den här upplevelsen!
      Ditt London/landsbygdsäventyr låter kul! Bra att du kunde ta tåget in till London ibland.
      Jag tror precis som du att nyckeln är att göra något meningsfullt och utmanande.
      Ja CA känns helt rätt för oss, både människomässigt och klimatmässigt, det var väldigt vad lååång vinter ni har i år!
      Jag vill också resa runt i USA, drömmen är att bila över hela USA, förhoppningsvis blir det avnågon gång!
      Härligt att resdran går på högvarv, spara inspirationen och resorna till barnen blir större, då har ni en plan och behöver aldrig undra vart ni ska åka🙂

      Kram!!

  3. Annika skriver:

    Två år…
    Tiden knatar på.
    Nej, att landa här är inte speciellt lätt. Tycker du landat rätt fort iaf, för mig tog det säkert tre år.
    Dins tips är toppen för alla som kommer nya till landet.
    OCH jag är så glad att ni lever er dröm!
    Kramar!

  4. Anna skriver:

    Stoooor kram! Saknar dig!❤

  5. Channal skriver:

    Åren går fort! Två år är ingenting! Ni har fixat det bra på så kort tid! Är imponerad av er nystart och val! Det Berikar er för hela livet! Lycka till med allt i fortsättningen! KRAM Anna

  6. bortabrabloggen skriver:

    Coolt! Spännande att läsa! Jag var också med i Young Scandinavian club när jag var där och nu i melbourne är jag med i Swea. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s