Sista kvällen i Sverige och hem(?)längtan

(Hemma, vart ligger det nånstans?) Något som utlandsboende har brottats med i alla tider.

Mikaela skrev i sitt inlägg mycket som jag också har tänkt på. Om saknad.

Jag har till min stora sorg av olika anledningar inte haft möjlighet att träffa en enda av mina Uppsala/Stockholm/Göteborgsvänner denna gång. Idag kändes det extra kass eftersom jag hade en tur till Göteborg planerad för att träffa två kära vänner. Men max 3 timmars sömn i natt, bultande huvudvärk och taggtråd i halsen satte stopp för detta.

(Man blir lite knäpp av att inte sova, har inte sovit en hel natt sedan jag kom hem, max några timmar i sträck.) Maken gick upp fyra idag för att åka till flygplatsen och imorgon är det min tur. Jag lär ju vara vaken då ändå, men…..

Åter till att sakna sina vänner. Det händer så mycket i allas liv nu. Giftermål, hus, barn, hela baletten. Vi missar födelsedagar och dop. Och man frågar sig, kommer mina vänner finnas kvar när vi flyttar tillbaka? Har det då runnit för mycket vatten under broarna? För många missade saker. Nya umgängen som känns mer aktuella. Finns det något gemensamt kvar?

Vi har satt många saker på vänt istället. Jag sa upp mig, vi sålde vår 4:a i centrala Uppsala, magasinerade bohaget och tog två resväskor över Atlanten. Vi hyr nu en liten lägenhet möblerad med mestadels IKEA-möbler. Det är förstås inte så för alla som flyttar utomlands, många har stora företag i ryggen som sponsrar flytt av hela bohaget och fixar hus. Samtidigt känner vi båda att materiella ting har blivit mindre viktiga och vi samlar mer på upplevelser nuförtiden.

Känslan är fortfarande att vi inte klara med Cali. Vi har mycket mer att erbjuda och Cali har mycket mer att erbjuda oss. Vi har båda gjort saker som inte varit möjliga i Sverige. Vi har fått nya vänner som jag saknar i Sverige. Vi har fått en ny vardag och vänner som vet hur det är. Vad man brottas med i ett nytt land. En ny trygghet.

Men till slut vill jag bara säga att jag vet att jag är kass på att hålla kontakten (förlåt!). Men ni vänner som läser detta, jag tänker på er och saknar er fast jag kanske inte alltid mailar och ringer. Mer Skype 2013 är ett bra nyårslöfte tror jag.

Nu ska jag försöka sova några få timmar innan det är dags att bege sig till flygplatsen.

Kram!

Annonser

Om My life in Silicon Valley

Utvandrande smålänning som passande nog heter Christina och har flyttat till Amerikat med min Mathias (Karl-Oskar). Bloggar om vår vardag i det stora landet.
Det här inlägget postades i Christina funderar och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Sista kvällen i Sverige och hem(?)längtan

  1. Anna skriver:

    En värmande kram från Gran Canaria från en bloggvän på resande fot!
    Vi som har flyttat 65 mil söderut känner också igen oss i en del av det du beskriver som man missar. Men vänner kommer ofta och går ändå (ibland åter igen) under åren och det är nog så det är ändå. Vissa visar sig komma än ännu närmare när man bor längre ifrån (mail, telefon, långbesök när man väl ses), barn föds, födelsedagar etc, vi upplevde ibland att vi jagade mellan allt och alla medan vi bodde kvar i Stockholm och äändå inte hann med alla i umgänget. Så för mig var det delvis andrum jag fick vid flytten till Skåne. En chans att bygga upp nya relationer men ändå behålla kontakt i någon form med de gamla.
    Svammel från Las Palmas, sovdags här!
    Önskar dig en fin resa hem!
    Kram din bloggvän Anna

  2. Bosse skriver:

    Hej! Vad fint av dig att dela med dig av dina grubblerier. Ja det kan inte vara lätt att stå med en fot vardera i två olika världar. Men trots allt så är ju du och Mathias ganska lyckligt lottade som har frihet och ekonomiska möjligheter att ta vägen i stort sett vart ni vill. Jag tänker på alla som tar sina sista tillgångar (eller skuldsätter sig) för att ta sig till fred, frihet och mat för dagen undan från förföjelse, våld och svält. Ofta blir de inte ens mottagna på platsen de kommer till. Därmed inte sagt att jag inte kan förstå att det känns jobbigt för er men kanske det kan vara en lättnad att tänka att man inte har det jobbigast i hela världen! Hej från Bosse

  3. Annika skriver:

    Ja, var är hemma? OCH när förlorar man rötterna? Det sägs att man blir rotlös efter 7 år.
    Tror det ligger en del sanning däri.
    Vattnet rinner i en strid ström under broarna hela tiden.
    Vissa vänner kommer du att förlora, andra kommer att finnas kvar. Så är det. jag tycker det visar sig efter några år vilka som finns kvar, och inte gör det.
    Men de bästa kommer att finnas kvar, tro mig!!
    Ni får väl se hur länge ni stannar i CA, och vad som händer sen.
    Att bo borta är annorlunda, och det är bra att du har vänner här som du kan bolla de tankarna med.
    OCH sen är ju bloggen ett bra redskap också.
    KRAMAR!!

  4. desiree skriver:

    Väldigt klokt och välskrivet. Jag tror att dessa funderingar är något som vi alla som bott utlomlands har. Jag tror på att man kan ha flera hem runt om i världen och det är något jag ser som positivt. Även om man kanske inte har kvar alla vänner så finns ju många vänner kvar. Vi har under våra år i USA upplevt att det blev en viss utgallring i vänkretsen men de riktigt goda vännerna fanns och är kvar. De som trillade bort kanske ändå hade gjort det. Jag upptäckte också att man umgås på olika sätt. Innan vi flyttade till USA så umgicks vi mer med vänner och sedan när vi kom tillbaka till Sverige så hade de flesta hunnit bilda familj med både två och tre barn och då blir umgänget annorlunda. Även om man bor i samma land och samma stad så finns helt enkelt inte tid till samma sorts umgänge med samma frekvens som innan. Det finns också en fördel och en charm i att komma hem och under den perioden man är hemma på semester umgås med vänner på ett kvalitativt sätt även om det blir koncenterat till en eller ett par gånger om året. Er tid i Cali ska ni fortsätta med tills ni båda känner er färdiga. Utomlandsäventyr ger så otroligt mycket på så många sätt.
    Ha en bra återresa och krya på dig.
    Kram!

  5. Channal skriver:

    Ni gjorde helt rätt som flyttade! Önskade att jag hade gjort detsamma! Tänk så berikande! Dubbelt upp med vänner! De du har hemma har du kvar fast du inte hann träffa dem + de nya i USA! Häftigt!! Lite avis på er amerikabloggeskor faktiskt! Jag har lallat i Kolmården i 23 år nu!

    Hoppas du får sova gott! KRAM Anna

  6. bortabrabloggen skriver:

    Åh vad jag känner igen mig! Det är inte lätt att leva, och man måste ju följa sin egen väg, även om den ibland är olik många andras. KRAM och hoppas att din resa gick bra. Själv är jag tillbaka på jobbet med jetlag deluxe…

  7. Tack allihopa för era tänkvärda ord!! Dom tar jag med mig! ❤

  8. Mia skriver:

    Usch ja, det var min stora sorg när jag bodde utomlands. När jag kom tillbaka insåg jag att vissa vänskaper var förlorade för alltid och att det fanns en hel del is att bryta med dem som var kvar. De hade ju skaffat sig traditioner med andra kompisar och kvar stod jag. Nu har jag bott i Sverige i tre år och jag har fler vänner än någonsin. Riktiga nära vänner. Och det är dem som hindrar mig från att flytta igen. Jag vill verkligen inte tappa de relationerna en gång till men då och då knorrar restarmen och hjärtat slits i två bitar. En nomad är dömd att alltid sakna någon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s