Att ta farväl och vänskap och sånt

Ikväll var det ”Last pint with the boss”.

En fantastisk tjej, en av de första jag lärde känna här genom en Meetup när jag flyttade hit. Som senare skapade sin egen grupp för européer i Silicon Valley. Hon flyttar nu tillbaka till New York.

Så kommer det vara som utlandsboende. Alltid någon att ta farväl av. Särskilt i den här dynamiska miljön där folk ofta kommer och jobbar för ett företag några år.

Jag har alltid varit ute efter kvalitet före kvantitet. De jag kallar mina vänner betyder väldigt mycket för mig.

Vänskapsband binds här delvis för att man är i samma situation. Men det krävs också något mer. Ett ”klick”.

Jag diskuterade det med någon, skulle vi vara vänner med samma personer i Sverige. Om vi inte var ”tvungna” att skapa en ny bekantskapskrets. En intressant fråga.

Det pratas ofta om hur ytliga amerikanarna är och hur svåra de är att komma in på livet, bortom de trevliga fraserna och de stora löftena om ja visst, vi ska ses och vi ska göra det och det….. Och ja, jag har absolut varit med om det.
Men så har vi maken som har knutit starka band till sina kollegor på jobbet.

Jag vet inte hur lätt det är egentligen att skapa nya vänskapsband i Sverige när man är ”vuxen”. Som student, inga problem. Men att flytta hem till Sverige, till en ny stad. Jag vet inte.

Kanske måste det alltid finnas där, att vara i samma situation. Skaffar man barn, träffar man andra föräldrar och vänskapsband knyts där i föräldragruppen. Kommer man till en ny stad som student, så kommer man som en av tusentals, där alla är där med samma mål. Men vad är gemensamt när man kommer ensam till en ny stad i Sverige?

Vad är den gemensamma länken. Något som binder ihop.

Jag gillar ändå amerikanarnas artighet. Deras ”small talk”. Det känns mindre ensamt då. En komplimang av en främmande människa. Varför inte liksom.

Ge och ta av de båda kulturerna.

Det var dagens sena inlägg, lite filosoferande från en alldeles för trött bloggerska.

Natti!

Om My life in Silicon Valley

Utvandrande smålänning som passande nog heter Christina och har flyttat till Amerikat med min Mathias (Karl-Oskar). Bloggar om vår vardag i det stora landet.
Det här inlägget postades i Christina funderar, Livet och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Att ta farväl och vänskap och sånt

  1. desiree skriver:

    Det här ämnet är alltid intressant att disskutera. Jag tror att det är lite av en myt att amrisarna är så ytliga och svåra att komma inpå. Vi blev väldigt goda vänner med våra grannar. Det var verkligen inte bara ytligheter där utan kom varandra nära. Däremot hade jag svårare att få närhet till dem på jobbet men det kanske berodde på min arbetsplats och de personerna som fanns där. Jag är glad att höra att det finns gott om undantag även här och att din make har fått nära vänner via jobbet. Jag tror det stämmer väl det du tar upp att det gäller att ha saker gemensamt för att bilda nya vänner. Efter våra år i USA så var det vissa som blev mer perifiera som jag inte umgås med alls längre. Vi flyttade inte till en ny stad i Sverige utan tillbaka till Stockholm där vi redan hade vänner. Vissa gammla vänner har man tagit upp tråden med precis där man slutade. Jag har fått en del nya vänner via mitt jobb som jag tycker är jättekul. Jag tror det kan vara minst lika svårt att flytta till en ny stad i Sverige som att flytta utomlands när det gäller att skaffa nya vänner. Det kan till och med vara svårare att flytta till en ny stad i Sverige. Utomlands kan man försöka hitta nya expats att umgås med. Hur kom ni i kontakt med Meet Up communityn? Var det något lokalt som startades av någon som ni lärde känna? Bloggen är något annat som gett mig nya vänner som jag aldrig trodde då jag började med bloggen. Några har ju blivit vänner in real life också. En tjej åkte vi och hälsade på som bodde i Puerto Rico som jag hade lärt känna via bloggen och aldrig träffat innan. Men vi bodde hos henne och hennes make i ett par dagar och det var hur trevligt som helst. Hur lärde du känna nya vänner då ni flyttade till Californien?
    Kram!

    • Hej!
      Vad kul att läsa dina tankar runt det hela.
      Jag undrar ibland hur flytten och åren utomlands kommer påverka våra vänskapsband hemma. Tiden får utvisa det antar jag.

      Ja fick tips om Meetup av en fd kollega till maken och det var det bästa som kunde hända! Vi hade precis flyttat hit och jag kände inte många. Har varit på några stycken olika men det är den europeiska som startades av en tjej jag lärde känna på en Meetup som är den som verkligen känns värd att hålla kvar vid. Vi har fått en väldigt bra sammanhållning där.
      Jag har också lärt känna en fantastisk tjej i SF genom bloggen och fått många bloggvänner jag önskar att jag kommer att träffa någon gång i livet!
      Så som svar på din fråga, jag har lärt känna nya vänner genom Meetup, bloggen och makens kollegor.
      Kram!

      • desiree skriver:

        Tack för ditt svar. Alltid kul att höra hur man träffar nya vänner då man befinner sig utomlands. Hur länge har ni bott i CA? Att få ett socialt umgänge är väldigt viktigt.
        Kram!

  2. Lotta skriver:

    Tycker om när du filosoferar😉

    Håller med dig och Desiree. Det finns alla varianter av relationer. Vissa har jag kommit nära snabbt här, andra blir det inget mer än ”small talk” (som jag f.ö gillar när man står i en hiss, i en kö eller vad det nu kan vara, in passing😉 Jag tror man också måste vara öppen för nya kontakter och ibland vara den som tar första steget oavsett var man bor och i vilket land det är. Genom internet kan det vara enklare att hitta personer med liknande intressen. Gillar!!

    Och kvalitet framför kvantitet, absolut.

    Att mötas och skiljas, att saker och ting förändras har jag lärt mig nu ”the hard way” och jag tror jag har blivit bättre på att förhålla mig till det.

    Stor kram!!

    • Absolut. Visst gör det.
      Och small talk är bra tycker jag. En komplimang eller några ord som växlas i en kö eller hiss.
      Internet har ju verkligen öppnat en helt ny värld, det är så mycket enklare nu, perfekt!
      Ja jag kommer också lära mig att förhålla mig till det, det är ju det som är livet.
      Kram!!

  3. Anna skriver:

    Hej där!
    Här har du en bloggvän som är trött men nöjd efter ännu en solig, varm dag.
    Intressanta funderingar! Vi flyttade till Skåne för drygt 4 år sedan och kände knappt någon. Jobbet blev en stor länk för mig till vänner. Har några alldeles underbara kollegor. Två av dem är också hitflyttade. Då har man en del gemensamt! Sedan visade sig vår lilla, lilla by består av ett antal jätte trevliga människor som vi umgås en hel del med. Men de närmsta vännerna är de jag haft sedan förr. Vi ses inte så ofta men det hade vi nog inte gjort även om vi bott kvar i Stockholm.
    Klicket är viktigt även i vänskap! Fast ibland växer även vänskap fram!

    Må så gott!
    Stor kram Anna

    • Hej Anna!
      Vad roligt att höra om dina erfarenheter. Härligt att du rivs så bra på jobbet och att kolegor kan bli nya vänner!
      Nej det blir ju så, även med gamla vänner som man förut såg väldigt ofta, att nu ses man inte så ofta vartän man bor. Alla är upptagna med sitt och livet förändras. Men det är skönt att kunna komma hem och fortsätta där man slutade förra gången.

      Kram!

  4. bortabrabloggen skriver:

    Ja, det är alltid lika svårt att säga hejdå till dem man verkligen tycker om. Jag lär mig aldrig, blir lika ledsen varje gång. Enda skillnaden är att jag reser mig snabbare från saknad och självömkan än jag gjorde när jag var yngre.. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s