Det här med egentid

Innan maken åker iväg på sina jobbresor känns det otänkbart.

Att vi ska vara ifrån varandra så länge.

Att jag ska vara i mitt eget sällskap så länge. Särskilt i det stora Amerikat där mitt kontaktnät är så litet. Men så kommer jag ju på, jag gillar ju ändå mig. Och det har hänt mycket här hela tiden.

Blir lite förvånad varje gång. Tiden som kändes som en evighet innan går fortare än vad jag tror.

Och så kan jag ha mina små egenheter för mig. Som att trycka fram tandkrämen mitt på tandkrämstuben istället för längst bak. Men nu har det gått en och en halv vecka. Nu är det nog.

Jag karaktäriserar mig som en väldigt social varelse. Men ändå, efter en dag full av social aktivitet kan jag tycka, att nu räcker det. Nu vill jag vara ensam en stund. Det skrämmer mig inte. Då blir jag en eremit för en stund.

Två singelvänner jag träffade igår beskrev hur skönt det var när männen som de var tillsammans med förut var borta. Det var en lättnad och de kunde gärna få vara borta mycket och mest komma på besök. De var mest i vägen ändå.

Jag kan ärligt säga att jag aldrig tänkt den tanken på de snart 6 år maken och jag varit tillsammans. Att det vore skönt om han var borta ett tag. Men så har det ju alltid varit så att hans arbete har gjort att han rest mycket och att vi ofrivilligt varit åtskilda.

Men jag blir alltid lika glad när han kommer in genom dörren. När han väcker mig på morgonen med en lätt puss på kinden. Även när han säger emot, bara för att han minsann vet bättre. Fast han inte alls vet. För han är den pusselbiten som fattades. Som jag inte visste fattades, men som nu är så självklar. Som alltid varit så självklar. I vår vardag är vi inte i vägen för varandra. Bara självklara.

Klart det skulle bli vi, det finns ju ingen som passar bättre.

Du fick fira din födelsedag med möten och ett Holliday Inn vid flygplatsen i Tyskland. Nu är det dags att komma hem till mig. Tills nästa gång när det känns helt otänkbart igen.

Grattis och välkommen hem älskling. Jag lovar att trycka fram tandkrämen längst bak på tuben.

Den här bilden får mig alltid att le när jag är på dåligt humör. Mina två favoriter 😀

Annonser

Om My life in Silicon Valley

Utvandrande smålänning som passande nog heter Christina och har flyttat till Amerikat med min Mathias (Karl-Oskar). Bloggar om vår vardag i det stora landet.
Det här inlägget postades i Allmänt, Livet. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Det här med egentid

  1. Annika skriver:

    Så har jag heller aldrig känt, att det är skönt när mannen är borta. Tvärtom. Men jag har ju en mörkrädsla att tampas med också. Det är alltid lika härligt när Peter kommer hem efter en resa.
    Härligt att du snart får hem din man!!
    Kramar!!

  2. Krönikören skriver:

    Tur att du gillar dig, jobbigt att vara själv annars! Jag skulle nog bli smågalen (smågalnare?) om sambon inte reste bort ibland – jag har stort behov av egentid. Och när man har barn inträffar ju den mest bara på kvällarna.

  3. Kärlek, kärlek, kärlek ❤ ❤ ❤

  4. Anna skriver:

    Hej Christina!
    Så fint! Här finns en till med stort behov av egentid. Iaf var det så innan jag träffade maken. Dock kan jag fortfarande uppskatta stunder för mig själv. Fast nu för tiden är de kortare, oftast mellan jobbet och hemmet ochdagis i bilen, Då lyssnar jag på radio eller som idag diggar högt till Sara Varga. Lovely!
    Härligt att du får välkomna din man hem igen snart!
    Kram Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s