Att välja

Smyger tillbaka in i bloggandet efter en dag som gett mig mycket energi. Jag kände för att skriva igen. Det var nyttigt med en liten paus, jag har funderat mycket varit nere och vänt upp igen.

Jag vill inte att bloggen ska vara ett utlopp för allt jag känner, att jag bara ska dumpa av allt och ”spill my gut” som en jenkare kanske skulle säga. Jag är en tankfull person, väger mina ord och funderar på vad jag vill dela med mig av. Samtidigt är ju det här en blogg om att flytta utomlands och mina erfarenheter.

Jag har haft ganska mycket skuldkänslor på sista tiden. Något som många som flyttar utomlands säkert kan känna igen sig i.

Skuldkänslor över att inte vara i Sverige. Skuldkänslor för att jag är självisk som flyttade till ett land långt bort. Skuldkänslor om jag njuter av något här, när mina närmaste har en mycket jobbig tid hemma. Känslan av att jag vill inte åka hem nu för det betyder att tillståndet försämrats så pass mycket. Jag vill åka hem i sommar som det är tänkt. Just nu kan jag bara avvakta. Jag kan inte göra något. Det är svårt.

Även om jag lever mitt liv och njuter av tiden här så betyder ju inte att jag inte tänker på mina närmaste.

Tack för era värmande kommentarer, jag väljer att se er som ett stöd och berätta, och jag vet att en blogg inte alltid måste vara glad.

Om ni har några kloka ord, dela gärna med er. Vad har ni för erfarenheter?

Kram

Om My life in Silicon Valley

Utvandrande smålänning som passande nog heter Christina och har flyttat till Amerikat med min Mathias (Karl-Oskar). Bloggar om vår vardag i det stora landet.
Det här inlägget postades i Christina funderar. Bokmärk permalänken.

19 kommentarer till Att välja

  1. Love in LA skriver:

    Hoppas verkligen att allt löser sig till det bästa och att du mår bra !🙂

  2. Lotta skriver:

    Skulle vilja maila dig – om du vill

    Lotta1003@earthlink.net

  3. Annika skriver:

    Jag vet, det är svårt att vara långt borta. Många gånger.
    Verkligen.
    När en släkting till mig inför en stor ryggoperation var jättesjuk för tre år sedan slöppte jag allt och for hem. Det var i mars 09. Oförhappandes.
    Hon är OK idag, tack och lov. Men det var svårt.
    OCH hela tiden brottas man med detta att vara långt borta, från familj, från min 93 åriga mormor etc.
    VIsst, jag tänker på det hela tiden. Medvetet och omedvetet.
    Styrka och kramar!!!

  4. Lotta K skriver:

    Jag håller med Annika. Oron, och tankarna, är där hela tiden. Och jag förstår vad du menar med själviskheten i att bo långt borta, men jag håller inte riktigt med. Det är ett val man gör. Svenskar kan vara otroligt fästa vid stabilitet tycker jag och kan ha svårt att hantera att inte alla vill samma sak.

    Om du har tid och ekonomisk möjlighet att åka till Sverige tycker jag du skall göra det om du är orolig. Du KAN ju ha en fot på varje ställe. Behöver inte välja. Och de därhemma behöver inte tycka eller känna att du valt bort dem för att du bor här.

    • christinaskriver skriver:

      Jo det är klart och jag har ju valt det och vill ju bo här också. Det har berikat mig på så många sätt. Känns skönt att du säger att det är möjligt att ha en fot på varje ställe.
      Tack!

      • Lotta K skriver:

        Hej igen, jag tänkte på en annan sak: Jag vet inte hur mycket du vet eller har läst om kulturchock, men i korthet så är det något som (forskare anser) kommer först efter att man varit på nya stället ett tag. Först kommer en ”honeymoon phase” när allt nytt är roligt, och sedan kommer en fas när allt känns svårt. Och sedan tar man sig ur det, men ofta kommer nya ”dalar” under en lång period när andra saker i den nya kulturen blir besvärliga. Det här är förstås bara teori, och behöver inte stämma på alla. Men jag tycker det ligger något i det. Jag har bott i Kalifornien i snart 17 år och nu händer det inte lika ofta, men i många år hände saker utan förvarning som gjorde att jag liksom tappade fotfästet i kulturen. Man tror man har allt under kontroll, så själva chocken kommer av att inse att man faktiskt inte har det.

        Vad du skriver om handlar ju mer om förhållandet till Sverige, förstås, än vad det handlar om amerikansk kultur. Men jag tänker att det kan vara lite samma sak, att chockas över att något man trodde var lätt (= att veta vad man skall göra när någon blir sjuk) faktiskt är ett helt nytt problem med nya konsekvenser som man inte riktigt ”tagit in” förut.

        Det här kanske inte alls stämmer för dig, och jag känner dig inte alls, så ta det för vad det är…

    • christinaskriver skriver:

      Ja det är mycket tänkvärt, vi är nog fortfarande i honeymoon-fasen med lite kraschlandningar ibland…. Det blir ju såklart nya konsekvenser av saker som man kanske trodde man visste hur man skulle hantera.

  5. Fourmum/Anette skriver:

    Jag har tänkt på dig hela dagen! Tack för dina jättefina kommentarer på min blogg🙂 Nu bor jag ju inte utomlands, men det räckte med 15 mils avstånd när min pappa insjuknade i ALS 2008. Först ville man bara släppa allt och vara där, men det gick ju inte. Gradvis så insåg man att det skulle bli en lång process.. Han avled nästan två år senare, 2010. Givetvis så försökte man vara där så mycket som möjligt, men det var jobb och andra aktiviteter, sjuka barn mm. Jag tvingades inse att livet fortsatte, jag kunde inte bara stanna upp. Samtidigt så är jag glad över att ha fått vara med på den resan, fått möjlighet att säja det man ville få sagt och fått vara med vid det sista andetaget. Det kanske låter hemskt, men en fråga som vi alla ställde oss under dessa två år var hur länge det var kvar? Men som en av mina bröder sa, jag måste inte vara där när han dör, han finns ändå i mitt hjärta och han vet att jag älskar honom. Det är ju många som inte får den möjligheten, att hinna säja det som är viktigt. Jag säjer väldigt ofta till mina barn att jag älskar dem och frågar dem också om de vet det och än så länge svarar alla fyra ja på den frågan😉

    Vet inte om jag gör något lättare för dig, men det jag försöker säja är att man kanske inte måste vara på plats fysiskt hela tiden, utan det viktigaste är att man säjer att man älskar, vad den andra betyder för en osv. Du kan ju vara närvarande via mail, telefon, skype osv
    Sen skadar det väl inte att ha lagt undan pengar till en flygbiljett om man har den möjligheten!

    Nej detta kanske bara blev pladder! Du får gärna maila om du vill, anette@eana.se

    Stora kramar!

  6. Anna skriver:

    Hej Christina!
    Det där med skuldkänslor är svårt. Får man vara glad även om ngt svårt finns i ens liv? Bör man vara hemma när ngt händer? Svåra frågor att svar på. Jag har långrest en hel del under åren samt bott utomlands ett år för ganska länge sedan. Det tuffaste var alltid att vara så långt ifrån familjen. Samtidigt så hade jag på ett sätt mer kontakt än innan med vissa då vi mailade så mkt och delade varandras vardag i en annan form. Jag säger inte vad du ska göra, men om jag var tveksam över att åka hem eller inte en sväng, skulle jag välja det sista. Men varje situation är unik. Att ngn upplever ngt kan också bidra till att glädja en annan person. Min mormor älskade att resa, hade hon varit ung när jag var ung hade hon definitivt backpackat runt världen. Nu bilade hon istället ensam genom Italien med min mamma och hennes syster på 60-talet, tog med sig mammas faster på tågluff genom Europa som pensionärer och levde upp, inte minst när hon var allvarligt sjuk, genom mina resrapporter. Istället för att sitta mitt emot varandra och prata sjukdom så skänkte mina reshälsningar henne så mkt glädje. Inte blev hon avundsjuk för att hon var hemma och jag ute, tvärtom, jag tror det betydde massor för henne att kunna resa med i tankarna.

    Allt för ikväll! Jag skickar en stor kram till dig från ett Skåne som lämnat vinteridet!!! /Anna

    • christinaskriver skriver:

      Tack fina Anna! Det är mycket uppskattat med bidrag till konversationen jag har i mitt huvud hela tiden🙂 Väldigt fin historia om din mormor.
      Det är som du säger, varje situation är unik och jag får vila i att jag kommer ta det beslut som är rätt för mig. Det finns inget facit att följa.
      Kram!

      • Anna skriver:

        Hallå igen! Jag menade förstås att jag skulle hellre resa hem en gång för mkt än en gång för litet. Slant på orden, men jag tror du förstod det!!
        Älskar fotona du visar i inlägg ovan!
        Kram Anna

    • christinaskriver skriver:

      Jo jag förstod det🙂 Kram!

  7. Boel i Sydney skriver:

    Kanner med dig. Vet ju inte detaljerna men kanner anda igen mig i det du skriver.

    Jag har ocksa ofta tankt pa hur ‘skev’ min blogg faktiskt ar, jag fokuserar mycket pa det positiva och hejdar mig ibland och tanker ‘jag hoppas min familj inte misstolkar detta och tror att jag ar lyckligare har an hemma, att jag aldrig har hemlangtan. For det har jag ju, ofta.

    En av mina systrar har varit mycket svart sjuk I over ett ar och jag har valt att inte skriva om det eftersom det ar sa privat och att jag inte vill blotta hennes problem. Men skuldkanslorna som nastan sliter en I tva stycken finns ju alltid dar.

    Jag har inga bra rad att ge egentligen men hade jag bott i Sverige och blivit sjuk sa hade jag inte velat att nagon utomlandsflyttad familjemedlem skulle pausa sitt liv for att komma hem direkt.

    Men, som sagt, jag vet inga detaljer om vad som hant sa det kanske inte ar relevant alls.

    Skickar Varma tankar till Dig

  8. Alexandra skriver:

    Hej Christina,
    Jag känner inte dig och jag vet inte heller vad som tynger dig men jag tror vi alla som bor långt från våra när och kära har dessa skuldkänslor och är mer eller mindre ensamma med vår oro och sorg.
    Jag har bott i Paris i nästan 17 år. Min far blev sjuk i bukspottskörtelcancer första gången för 5 år sedan.
    Jag trodde då att jag skulle förlora honom en första gång. Det var svårt, jag var orolig, jag kunde inte åka hem som jag ville på grund av arbete och pengar.
    Min far klarade sig, en riktig fighter! Tyvärr insjuknade han igen sommaren 2010. Jag trodde stenhårt på, hoppades på och bad om att han skulle klara det igen. Han var ju så stark. Vi planerade inför sommaren 2011, talade om vad vi skulle laga för mat ihop fastän vi kanske visste innerst inne både han och jag att han nog inte skulle klara sig…
    Jag ringde min far varje dag, ibland talades vi vid 2 minuter för att han var trött ibland 40 minuter för att han mådde bättre.
    Jag är lycklig nog att ha ett jobb och arbetskamrater där man förstår och hjälper till att ordna inför plötslig ”semester” osv.
    Jag reste hem i stort sett en gång i månaden under 6 månader. Min far dog i april 2011, men jag var hos honom. Jag hann komma hem och vi spenderade ett sista dygn tillsammans.

    Jag försökte att göra varje dag till en fest när vi sågs, jag försökte att godgöra alla dessa dagar då vi inte sågs… Jag vet att jag inte skulle ha kunnat gjort mycket annorlunda och jag vet att jag gjorde mitt bästa för honom och för mig. Fast jag känner fortfarande skuldkänslor…
    Vad jag försöker att säga är att så länge man gör det man kan, vilket inte är detsamma för alla människor så bör man inte känna skuld. Lättare sagt än gjort jag vet…
    Jag önskar dig styrka och mod att ta dig och dina kära igenom detta.
    Varma kramar Alexandra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s